evenemangsfoto.com

Archive for the ‘För undervisning’ Category

I morgon drar det igång i Uppsala och den 1 oktober i Stockholm, det är också nu jag får se om den här bloggen fyller sin funktion. För tanken har ända från början varit att erbjuda eleverna på mina kurser någonstans att läsa lite mer, eller bara med andra ord om det jag går igenom under lektionerna. Det är tredje gången jag håller samma kurs på Folkuniversitetet men även om det är samma kurs och samma innehåll så har de två tidigare kurserna utvecklat sig ganska olika, kommer att bli väldigt spännande att se vad som händer den här gången. Jag ser alltid fram emot att börja en ny kurs, för man träffar nya människors som vill lära sig så mycket som möjligt om foto och bildbehandling. Att se hur elevernas bilder utvecklas under kursen är så stimulerande, och för egen del är alla frågor och undringar man ställs inför jätte nyttiga, man måste verkligen reflektera över vad man gör och hur och sedan sätta ord på det.

Jag hoppas att denna blogg skall vara till hjälp för eleverna.

Jag började skriva ett inlägg om varför jag fotar i RAW och inte JPEG, men insåg ganska snart att det snabbt blev väldigt tekniskt. Så jag bestämde mig för att bryta upp ämnet i flera dela och börjar här med, bildsensor som är den del i kameran som fångar bilden och kan liknas vid filmen i gamla kameror. Har man en grundläggande förståelse för hur sensorn i kameran fungerar kan man också förstå varför resultatet, bilden, blir som den blir. Jag skall också försöka förklara hur en bildsensor som bara registrerar en gråskalla från ljust till mörkt kan ge oss färgbilder.

Det finns två typer av sensorer för digitalkameror, CCD (charge-coupled device) och CMOS (complimentary metal-oxide semiconductor). De utför båda samma uppgift, omvandla ljus till elektriska signaler som kan sparas på ett minneskort. Det är hur dessa elektriska signaler avläs som skiljer sensor teknikerna åt, i en CCD sensor transporteras den elektriska signalen från varje pixel till kanten av sensorn där det sitter en A/D omvandlar som konverterar varje pixels värde till ett digitalt värde. På en CMOS sensor sitter en avläsare och förstärkare för laddningen bredvid varje pixel och signalen skickas till A/D omvandlare i ”sladdar”, fördelen är att olika delar av sensorn kan läsas av samtidigt.

• - CCD sensorn ger bilder med lägre brus, medans CMOS sensorn traditionellt har större problem med brus.
• - Båda sensor typerna uppfanns i slutet på 60-talet, men under många år var det bara CCD tekniken som användes eftersom den gav bättre resultat med dåvarande teknik.
• - Eftersom CMOS sensorn har massor av elektronik sittande runt varje ljuskänslig pixel, har de lägre ljuskänslighet. Upp till 50 % av sensorns yta kan vara icke ljuskänslig.
• - CMOS sensorn är väldigt energi snål, motsvarande CCD sensor kan konsumera över 100 gånger så mycket ström.
• - Tillverkningen av CMOS sensorer är mycket enklare och därigenom biligare än tillverkning av CCD sensorer.
• - CCD sensorer har massproducerats under längre tid och tenderar därför traditionellt att ha högre kvalitet.
• - Under senaste åren har utvecklingen av CMOS sensorerna gått i fatt och i vissa fall om CCD sensorerna när det gäller känslighet och bildkvalitet.

Enligt de jag radat upp här borde alla de ”bättre” kamrena ha CCD sensorer och enkla mobilkamrer CMOS sensorer, men tyvärr är det inte så enkelt för det sitter CMOS sensorer i alla Canons och Nikons bästa systemkameror, och det fins mobilkameror som har CCD sensor. Så vilken sensor som idag sitter i din kamera är av underordnad betydelse, däremot är det bra att veta det för de beter sig lite olika. Om man t.ex. kraftigt överexponerar delar av en CCD sensor kommer man att få konstiga effekter över hela bilden, medans man med en CMOS sensor fotar saker som rör sig fort i förhållande till kameran få en förskjutning i sida på bilden, exemplet här är visserligen från en filmkamera som rörts för fort men ni får iden. Om du vill läsa mer om det olika sensor teknikerna kan du göra det här.

Sensor som samlar in ljus

Om man nu tänker sig en sensor som fångar in allt ljus och sedan omvandlar det till digitala signaler skulle vi få en gråskale bild, där precisionen bestäms av sensorns bit djup. Då den inte kan skilja på hur mycket av signalen som kom från

Bayer filter

Insamling av grön ljus

ljus med olika färg. För att lösa detta problem placerar men ett filter framför varje ljuskänslig pixel som bara släpper igenom ljus med en specifik färg (se bilden), så grovt sätt kommer man att kasta bort 2/3 av det infallande ljuset här också. Det finns massor med olika filter men den vanligaste är ”Bayer filter” (se bilden)

Ett Bayer filter består av rader med röda-gröna och gröna-blåa filter, värt att notera är att det på det här sättet blir dubbelt så många pixlar som är känsliga för grönt än för blått och rött, men detta funkar eftersom det mänskliga ögat är mer känsligt för gröntljus än blått och rött. En bieffekt av detta är att den gröna färgkanalen i en bild är mindre brusig och innehåller mer detaljer än de andra två, vilket man kan utnyttja vid bildbehandling.

För att få en fram vilken färg som bilden skall ha kan man behandla varje block om 2×2 rutor som en pixel i den slutliga bilden med rätt färg, den uppenbara nackdelen är att man förlorar halva upplösningen i både höjd och bred, och i dag vill man ha sensorer med så hög upplösning som möjligt. Den enkla och uppenbara lösningen är att man låter flera 2×2 block överlappa varandra (se bilden) och på så sätt får upp upplösningen. Man kommer att få problem längst ut i kanterna av sensorn men det kan vi bortse ifrån. Det finns andra metoder och filter för att göra detta med som har andra fördelar och nackdelar när det kommer till den resulterande bilden, vill du läsa mer om det kan du göra det här.

Olika 2x2 block

När 2x2 blocken liger över varandra

Jag hoppas att du efter att ha läst det här har fått en liten inblick i hur sensorn i din kamera arbetar, och att det tekniska inte blev för svårt.

I kväll hade folkuniversitetet här i Uppsala öppet, den officiella anledningen är att ge allmänheten och potentiella kursdeltagare en möjlighet att träffa de olika lärarna och få lite mer kött på bena när det skall välja kurs. Men minst lika viktigt är att vi som undervisar i de olika ämnena får en chans att träffas och prata. För egen del mötte jag tyvärr inte så många hugade kursdeltagare, och överlag var det inte så många som hittade ända in till de estetiska ämnen ditt foto räknas, medans språk och dataämnena verkad ha bättre tillströmning. Det blir tredje gången som jag håller i kursen ”Digital fotografering – kompaktkamera” och det finns fortfarande några platser kvar, så bor du i Uppsala med omnejd och vill lära dig ta bättre bilder tveka inte att anmäla dig.

Foto: Inger

Bilden är tagen av en tidigare elev.

Andra bloggar om: Folkuniversitetet, Utbildning, Kurs

Jag vet inte hur många av er som läser detta som manuellt ändrar vitbalansen när ni fotar, men jag har förstått genom kurser och utbildningar jag hållit att många lämnar den på auto och nöjer sig med det. Jag skall här göra ett försök att förklara vitbalans och färgtemperatur och hur det rätt använt kan förbättra dina bilder, jag lämnar mycket av fysiken utanför och utgår mer från vad som praktiskt händer när man ändrar vitbalansen. För ett exempel titta på bilden här nedanför.

Jag har ”framkallat” samma bild med fyra olika färgtemperaturer eller olika vitbalans om man så vill. I bilden högst upp till vänster är vitbalansen satt till tungsten (glödlampsljus), den till höger därom är framkallad med vitbalansen satt till molnigt. I den nedre vänstra bilden har jag använt inställningen för solljus, och i den sista är det autoinställningen som kameran valde när bilden togs.

Jag blandar två begrep hej vilt här och det är vitbalans och färgtemperatur, med risk att fysikerna går i taket hävdar jag för enkelheten att det är samma sak. Allt ljuskällor har en färgtemperatur som mäts i Kelvin, varmt ljus som (rödaktigt) har en låg temperatur medans kallt (blåaktigt) har en hög temperatur. Vitbalansen är kamerans sätt att tala om för sensorn vad den skall tolka som vit i bilden, varje färgtemperatur har alltså sin egen vitbalans, där av mitt påstående.

Måste man då ställa in vitbalansen själv hela tiden? Mitt svar är nej, i 90 % av fallen gör den automatiska vitbalansen ett fantastiskt jobb så använd den. Men det är de resterande 10 % av bilderna som du kan göra bättre genom att ha lite kunskap om hur kameran jobbar och hur vitbalansen funkar. Typexempel på när automatisk vitbalans (oftast förkortad AWB) inte funkar är när bilden inte innehåller något som är vitt, eller en färg är väldigt dominerande i bilden, t.ex. om man fotar snö blir den ofta blå och inte vit.

Hur skall jag då ändra vitbalansen för att få ett bra resultat, oftast har kameran att antal fördefinierade vitbalans lägen som indikeras med olika symboler så som glödlampa, lysrör, sol, moln mm. dessa symboler är ganska lätta att förstå och att förstå när man skall använda. I mitt exempel med blå snö skulle jag prova att ändra vitbalansen till sol och antagligen skulle det räcka. De lite mer avancerade kamrena har en funktion för att ställa vitbalansen manuellt, har du denna funktion och vill använda den läs på i din manual hur du gör.

Som med allt inom foto måste man prova sig fram och se vad som händer men jag hoppas jag givit dig som läsare en grund att bygga vidare på. Bara en liten sak till om du som jag fotar i RAW spelar inte det så stor roll vad för vitbalans kameran är inställd på vid själva fotograferandet för den kan ändras sedan när man ”framkallar” bilden i datorn.

Andra bloggar om: Foto, Vitbalans

Eftersom jag inte prenumererar på UNT fick jag inte Folkuniversitetets höst program när det delades ut föra måndagen, utan det var först i dag när en bekant frågade om kursen jag är lärare på som jag fick vetskap om att programmet var ute. I höst blir det tredje gången jag håller i kursen ”Digital fotografering – Kompaktkamera” och det är alltid lika stimulerande och utmanande att få lära andra mer om fotografering och hur man kan använda sin kamera. Kursen är mycket praktisk både när det gäller fotograferande och bildbehandling, målet är att när man går där ifrån skall förstå sin kamera bättre och kunna ta lite bättre bilder. Men framföralt vill jag förmedla att man måste våga prova och att det inte finns så många rätt och fel när det gäller fotografering, utan mer tycke och smak, och att kameran inte kommer gå sönder för att man trycker på någon knapp.

Är intresserad av att skaffa dig mer kunskap inom något område titta då gärna på Folkuniversitetets höstprogram, det finns allt från språkkurser till målarkurser.

Andra bloggar om: Folkuniversitet, Utbildning, Kvällskurser

Ett av de absolut vanligaste motiven man fotar är barn, man fotar dem i alla möjliga sammanhang och ibland lyckas man få fantastiska bilder ibland inte. Det finns några saker man skall tänka på när man fotar barn för att lyckas, barn är spontana så man måste vara beredd hela tiden för ögonblicket försvinner lika snabbt som det uppstår. Man måste ner på barnen nivå, vilket innebär att man får ställa sig på huk eller sätta sig ner. Ofta ser man bilder som är tagna av vuxna som står upp, och då har man redan genom valet av kameravinkel placerat barnet i underläge. När jag fotar barn har jag alltid någon form av pipleksak för att fånga deras uppmärksamhet, funkar även på vuxna. Ett litet tips om det är svårt att få dem att sitta stil, brukar jag ställa kameran på följande autofokus för att få skarpa bilder. Här är några exempel på bilder jag har tagit.

Gillar inte modellen ditt jobb brukar de säga till direkt.Jag vill också tipsa om en fotograf i USA som tar fantastiska barn bilder, ta gärna en titt på hennes hemsida och blogg.

Andra bloggar om: Foto, Porträtt, Barnfoto

Jag fortsätter min serie om bildkomposition här och här med att prata om en till triangel, den funkar väldigt bra för att låsa en betraktare i en bild. Den kan vara liggande eller stående, den liggande är mer stabil än den stående, men båda fyller samma funktion. En triangel komposition av bilden ger ett statiskt intryck, det finns väldigt lite rörelse i bilden, om man vill ha mer rörelse/händelse i bilden kan man flytta delar av triangeln utanför bilden. Hur ofta ser man inte porträtt bilder på tjejer/kvinnor där de har någon form av halssmycke, då bildar ögonen och halssmycket tre ljusa punkter i varsitt hörn av en triangel, lika enkelt som snyggt.

Jag fortsätter på temat bildkomposition, med att prata om diagonaler. Diagonaler i bilder kan användas för att:

• Leda blicken in eller ut ur bilden.
• Skapa en förlängning av bilden utanför det som visas i bilden.
• Visa på eller skapa djup i bilder.
• Rama in element i bilden och därigenom lägga fokus på dem.
• Förflytta tyngdpunkten i en bild.
• Skapa rörelse i en bild.

Om vi använde tredjedelsregeln till att skapa lugn i bilder så använder vi diagonaler till att styra hur och vad en person ser i en bild. Använder jag en tydlig diagonal i bilden (se bilden på huset) skapar jag en tydlig tyngdpunkt i bilden och huset drar åt sig alla blickar. Likaså i bilden med strykjärnet leds blicken osökt till postenloggan. Har jag däremot två tydliga diagonaler som går mot en gemensam punkt långt bort i fjärran, skapar jag illusionen av avstånd eller djup i bilden, alldra tydligast blir effekten om man använder något som betraktaren känner igen och vet storleken på t.ex. två människor. Man kan också använda diagonaler för att förstärka rörelse i bilder (tyvärr hittar jag inget bra exempel), och kul att notera är att vi i västvärlden läser från höger till vänster och att det tenderar att påverka hur vi läser diagonalerna i en bild.

Här kommer några exempel på bilder där jag använt diagonaler i en eller annan form för att komponera bilden.

Andra bloggar om: Foto, Bildkomposition

Alla vill ta bra bilder, men vad menar vi när vi säger att en bild är bra. Finns det någon som bestämmer vilka bilder som är bra och vilka som är dålig, nej givetvis inte. Däremot om vi vet hur människan funkar när vi tar bilden, kan vi ta en bild som tilltalar fler, och därigenom klassas som en bra bild. Jag kommer här och framöver tala om olika komponerings regler man kan använda när man fotar, ibland använder man en ibland flera samtidigt men kom ihåg att detta bara är rekommendationer och skall användas efter eget huvud.

Den första och kanske mest användbara regeln är tredjedelsregeln. Det finns två varianter av regeln, men vad som är gemensamt för båda är att man delar in bilden i nio lika stora delar (se bilden).

Första varianten är att som jag använt i bilden här ovan är att fylla 2/3 av bilden med huvud motivet och att den sista tredjedelen med något så lugnt som möjligt, detta för att skapa balans i bilden.

Andra varianten är att placera huvud motivet längs med ett av dessa tredjedelssträck, eller ännu hellre i en skärnings punkt mellan två sträck (röda punkterna i min bild). Som ett exempel kan vi ta en porträttbild, där eftersträvar jag alltid att placera ögona så nära översta tredjedelssträcket som möjligt, och har jag möjlighet att placera ett öga i skärningspunkten mellan två sträck gör jag det.

Detta är kortfattat vad tredjedelsregeln är, och hur den kan användas. Värt att notera är också att i sökaren eller displayen på de flesta kameror kan man få upp ett rutmönster med dessa nio rutor, använd det. En liten övning för nästa gång ni fotar bilder som innehåller en horisont, prova att lägga den på 1/3, ½ och 2/3 av bildens höjd och se skillnaden i resultatet.

Andra bloggar om: Bildkomposition, Foto

Slutare är den del av kameran som reglerar hur länge filmen/sensorn utsätts för ljus, men vad vi fotografer menar när vi säger ”slutare på en sextiondel” eller bara ”slutare 60″ är slutartiden, den tid som sensorn blir utsatt för ljus i delar av en sekund. Jag ska här berätta lite mer om både slutaren och slutartiden och hur det påverkar den slutliga bilden.

Slutaren kan antingen vara elektronisk eller mekanisk, den elektroniska slutaren är biligare och enklare den kräver ingen eller mycket lite plats i kameran, därför är den vanligast i kompaktkameror. Det är helt enkelt en strömbrytare som slår på sensorn för en bestämd tid och under den tiden registreras bilden, fördelen med den här lösningen är att den är bilig, strömsnål, ljudlös och nästan aldrig går sönder. Nackdelen är att det blir en viss fördröjning mellan det att man trycker på avtryckaren och bilden tas och alla som någon gång slagit på en lampa kan se att den lyser till lite starkare precis när man slagit på den (bara en kort blinkning) samma sak drabbar sensorn när man slår på den. Mekaniska slutare har fördelen av att vara väldigt exakta, snabba och man har inte problemet med ström topparna eftersom sensorn kan vara strömsatt innan bilden tas. Nackdelarna är att den kräver utrymme och som allt mekaniskt slits och går sönder. Mekaniska slutare finns i flera varianter men den vanligaste i systemkameror är ridåslutar, namnet kommer sig av att den reglerar ljus insläppet genom två ridåer som rör sig framför sensorn. Fördelen med den här tekniken är att det går att få väldigt korta slutartider och att den är förhållande vis bilig, en annan fördel är att tiden från det att man trycker på avtryckaren tills bilden tas är kort. Nackdelarna är att den fungerar sämre i minusgrader, man måste känna till den kortaste tiden som hela sensorn utsätts för ljus samtidigt om man använder blixt, man brukar tala om blixtsynktid (normalt mellan 1/30 – 1/250 sekund) och att slutaren låter.

Här har jag använt en längre slutartid (1/160 s) för att fånga farten i bilden.

Nu vet du vad slutaren är men hur påverkar då slutartiden den bild du tar. Låt mig ta tre exempel på bilder du kan tänkas ta och förklara vad olika slutartider gör för bilden. Första situation, du skall fota ett ängslandskap, här spelar slutartiden oftast väldigt liten roll, utan du fokuserar på andra saker som att få ett bra skärpedjup med hjälp av bländaren och därigenom bestäms slutaren för dig. Andra situationen, du skall fota en fågel som sitter en bit bort och du har ett 300 mm teleobjektiv på kameran, här blir genast slutartiden viktigare för det finns en tummregel som säger att man minst skall använda samma slutartid som brännvid, i mitt fall en slutartid på 1/320 sekund (närmst möjliga över 300), för att få en skarp bild. Här spelar alltså valet av slutartid väldigt stor roll för hur den slutliga bilden blir. Situation tre, du skall fota en löpare, här måste du bestämma dig vad jag vill förmedla med bilden, vill du ha rörelse oskärpa i bilden för att förmedla fart, alternativt frysa motivet för att få en så skarp bild som möjligt, i första fallet använder man en länger slutartid i det andra en kortare, och nej jag kommer inte tala om vad som är rätt eller fel.

Två små varningar, om man väldigt långa slutartider (över flera minuter) riskerar man att skada sensorn pågrund av överhettning, är ni osäkra kolla i er manual. Likaså kan uppvärmning av sensorn leda till mera brus i bilderna, jag har aldrig råkat ut för något av detta men jag vill i alla fall göra er medvetna om att risken finns om än liten. Vill ni läsa mer gör det här.

Andra bloggar om: Slutare, Foto, Kamera